Who's to say where the wind will blow

Hade tänkt skriva ett långt minnesinlägg om henne men inga ord jag kan skriva kan göra henne rättvisa så jag låter bli att försöka. Men tomt är det. Ingen liten gris som hälsar en i dörren med sina ynkliga små pip och viftar på hela sin lilla kropp. Ingen gris som står utanför dörren och skriker på morgonen för att hon vill komma in till mig och upp i sängen. Jag hajjar fortfarande till så fort någon har slängt något svart bylte i soffan i hennes hörn. Det är svårt att förstå att hon är borta. Det svåraste var att lämna hennes kropp hos veterinären för kremering. Lämna henne hos främmande människor, hon som var så reserverad. Trots att jag ser kroppar som ett dött kärl utan koppling till personen som bott i dem så känns det fortfarande förjävligt, som ett svek mot henne. Den delen var fruktansvärt svår, att behöva gå därifrån utan henne.