Livet med en goja

Spike är en Morhuvad Papegoja som kommer från en uppfödare i Svedala  som föder upp bland annat just afrikanska långvingepapegojor. Han är född 28/4-04.
Lite om arten: http://www.papegojprat.se/modules/artinfo/item.php?itemid=14
Uppfödarens sida: http://www.goja.nu/


När det var dags för mig att flytta hemifrån bestämde jag mig för att det var dags att skaffa en papegoja efter att ha suttit och läst lite om de mindre papegojarterna. Jag hade först tänkt mig en rödbukad och tänkte ställa mig i kö på en sådan unge men när uppfödaren hade två kläckta morhuvade så föll valet på en sådan istället.

Spänningen var stor när jag fick länken till den morhuvade ungens egen hemsida där jag kunde följa hans utveckling. Fågelungar är bland det fulaste jag vet men han var ändå söt, han skulle ju bli min! En vecka efter att jag flyttat in i vår lägenhet i Karlskrona packade vi in oss och hunden i en bil och åkte vi ner till Svedala för att hämta hem underverket. Vi hade fortfarande inte kommit på något namn till honom och satt och bollade idéer på vägen. Efter att ha sett Buffy innan så bestämde vi oss tillslut för att döpa honom till Spike. Kort och enkelt så det blev ett bra djurnamn.

Framme i Svedala föll speciellt jag för de fina burarna de hade åt sina fåglar. Det var sommar och många var ute i fina voljärer och deras duvslag minns jag fortfarande med värme. Inne i köket fick vi bekanta oss med det lilla livet. Papper skrevs på och sedan fick han kliva in i den lilla transportburen och vi begav oss hemåt. Stackarn var rädd och orolig och inte alls överlycklig över att ha fått lämna hemmet.

Han var inte helt handtam när vi köpte honom, han vad handmatad men inte så mycket hanterad eftersom uppfödarna inte ville att fågelungarna skulle binda sig för hårt till dem. Så det blev första utmaningen. Det tog ett par veckor att få honom helt bekväm med att hanteras men sedan gick det snabbt.

I början var allting frid och fröjd. Men så en dag började problemen. Spike hade blivit könsmogen och var inne i en riktig trotsig huliganperiod.

Jag har haft fåglar förut. Undulater och finkar men framförallt några Nymfkakaduor. Men jag måste tillstå att jag var ganska oförberedd på vissa saker när det kom till att vara papegojägare. Det var inte bara oss han gav sig på utan han försökte också ge sig på nymfkakauan som också fanns i huset. Hur hanterade man bäst en bitig tonåring som man inte kunde tillrättavisa eftersom han efter att han bitit stack och gömde sig på platser där han visste att man inte kom åt honom?

Efter att jag fått nog tog vi ett ganska drastiskt beslut. Vi vingklippte honom. Jag vet vilka ramaskrin det brukar bli hos vissa fågelägare. Men jag resonerade som så att det var bättre att tillfälligt beröva honom en del av sin flygförmåga för en tid för att underlätta att ta tag i hans beteende än att vi skulle bli vansinniga och få en fågel vars sällskap man inte kunde njuta av och därmed också en fågel som inte skulle kunna få ut det bästa av vad vi kunde ge. Det var värt ett försök.

Vårt beslut gav snabbt resultat. Spike är ingen tuffing så han insåg snabbt att det inte var värt att jäklas när man inte längre kunde komma undan med det. Han blev inte det minsta deprimerad som jag varit orolig för utan tog det hela med en klackspark. Nu i efterhand är jag glad över att vi bestämde oss för att gå ut hårt direkt från början. Efter ett par månader hade vi åter en underbart gullig liten goja som slutat mopsa upp sig och bitas. När hans beteende förbättrades så fick vingpennorna växa ut igen.

Av och till har vi dock trimmat lite grand eftersom han varit lite för förtjust i att jaga Nymfen. Han kan fortfarande flyga - bara inte lika snabbt som Nymfen så nu slipper vi oroa oss lika mycket. Han får därmed mer frihet så han klagar inte.